surrealism med kanadensisk RCMP

vi ligger och sover jag och min rumskamrat elisabeth, klockan är 5 tidig morgon och plötsligt bankar det hårt på dörren till vår lägenhet. vi vaknar och reser oss förvirrat upp i sängen och undrar båda om vi drömmer. det bankar ännu en gång. "it's the police, please open the door" skriker en person ute i den svensk/österrikiska korridoren.

elisabeth går upp och kollar ut genom tittögat i dörren. ännu en gång bankar han på dörren och skriker att det är polisen och att vi måste öppna dörren. "det är nog bäst att du öppnar", säger elisabeth. fortfarande rejält sömndrucken går jag upp och letar fram ett par byxor och drar på mig och tar mig mot dörren.

det var nog rena turen att jag öppnade i den stunden. vem vet, han kanske hade slagit in dörren om vi väntat lite till. med dörren väl öppen står han där och stirrar med världens liv i komradion och säger "you have called for an ambulance!" vaddå, jag, beställt en ambulans. "no, we havn't called for an ambulance. it must have been some kind om mistake" han ger sig inte utan frågar "is there no one in there in need of an ambulance?" jag vidhåller..."no, we don't need an ambulance!" han vänder om och muttrar "well, then it must be room 305 in another building. goodnight!"

tack för den!
det var f ö första natten vi båda kommit ihåg och stänga av alla svenska mobiltelefoner som tenderar att ringa nätterna igenom...så händer det här. rena turen att de inte knackade på hos stafettåkarna som skulle upp och prestera dagen efter.